Flattr

Jag tyckte direkt att Flattr lät som en lysande idé. Jag får massor av intressant information och stimulerande läsning i form av texter folk runtom på nätet lägger ner stort arbete på att sätta ihop, och med hjälp av Flattr kan jag betala för mig (eller donera kanske är den skattetekniskt korrekta termen), och därmed stödja och uppmuntra sådant jag tycker är lovvärt.

Man avsätter alltså ett visst belopp i månaden, och så kan man ge en andel av det till det man gillar på nätet genom att klicka på dess Flattr-knappar. Förutsatt att sådana finns där.

Nu är jag inte oftast inte så snabb med att verkligen börja använda saker bara för att jag tycker att de verkar bra. Men häromdagen var det någon på Twitter som klankade ner på Flattr, vilket provocerade mig tillräckligt mycket för att som reaktion äntligen registrera ett konto och börja använda systemet. Jag tar det lite försiktigt med flattrandet till att börja med för att jag inte ska fastna i att sprida mig för tunt, men den här insiktsfulla Intensifier-posten jag läste i fredags var fortfarande tillräckligt varm i mitt minne för att retroaktivt få mitt första Flattr-klick.

När jag nu skapat ett konto sätter jag förstås in Flattr-knappar på bloggen också. Jag följde den här guiden (som jag också flattrat) för att enkelt fixa till det i bloggmotorn jag använder (efter tips från Flattr på Twitter). Så nu är det bara att klicka loss om ni vill visa er uppskattning. Knappen uppe till höger rör bloggen som helhet, och så finns det en knapp längst ner i varje inlägg. Jag räknar inte med att tjäna några stora pengar på det, men det kan väl om inte annat bli några kronor som jag kan överföra till andra via mitt eget Flattr-konto.

Uppdatering: Jag låter det här inlägget ligga kvar som ett historiskt dokument, men Flattr slog aldrig igenom på allvar, och jag har slutat använda det.

Jag tyckte direkt att Flattr lät som en lysande idé. Jag får massor av intressant information och stimulerande läsning i form av texter folk runtom på nätet lägger ner stort arbete på att sätta ihop, och med hjälp av Flattr kan jag betala för mig (eller donera kanske är den skattetekniskt korrekta termen), och därmed stödja och uppmuntra sådant jag tycker är lovvärt.

Man avsätter alltså ett visst belopp i månaden, och så kan man ge en andel av det till det man gillar på nätet genom att klicka på dess Flattr-knappar. Förutsatt att sådana finns där.

Nu är jag inte oftast inte så snabb med att verkligen börja använda saker bara för att jag tycker att de verkar bra. Men häromdagen var det någon på Twitter som klankade ner på Flattr, vilket provocerade mig tillräckligt mycket för att som reaktion äntligen registrera ett konto och börja använda systemet. Jag tar det lite försiktigt med flattrandet till att börja med för att jag inte ska fastna i att sprida mig för tunt, men den här insiktsfulla Intensifier-posten jag läste i fredags var fortfarande tillräckligt varm i mitt minne för att retroaktivt få mitt första Flattr-klick.

När jag nu skapat ett konto sätter jag förstås in Flattr-knappar på bloggen också. Jag följde den här guiden (som jag också flattrat) för att enkelt fixa till det i bloggmotorn jag använder (efter tips från Flattr på Twitter). Så nu är det bara att klicka loss om ni vill visa er uppskattning. Knappen uppe till höger rör bloggen som helhet, och så finns det en knapp längst ner i varje inlägg. Jag räknar inte med att tjäna några stora pengar på det, men det kan väl om inte annat bli några kronor som jag kan överföra till andra via mitt eget Flattr-konto.

Uppdatering: Jag låter det här inlägget ligga kvar som ett historiskt dokument, men Flattr slog aldrig igenom på allvar, och jag har slutat använda det.

Flattr

Stöldens högtid

Julen närmar sig. En glädjens tid för alla och envar. Men glädjen grumlas av det miljardsvindleri som svenska hushåll årligen utsätter matbranschen för. Att julbordet fylls av piratkopierade rätter tycks ha blivit normalt, rentav allmänt accepterat. Undersökningar har visat att uppemot 90% av alla under 25 år inte ens anser att det ligger något omoraliskt i att man istället för att köpa originalprodukter tillreder exempelvis sina egna kopior av Erik Lallerstedts köttbullar, och därmed varje år berövar Lallerstedt åtskilliga miljoner i ersättning.

Det är med andra ord bråttom att samhället börjar skicka kraftigare signaler om det brottsliga i piratkopieringen. Om inte stjärnkockar som Lallerstedt kan få betalt för sitt arbete, då kommer inga stjärnkockar längre att frambringas. Utan möjlighet för matindustrin att få utdelning för de investeringar som krävs för vidareutveckling av basala produkter som pommes frites, brunsås osv., kommer ingen i framtiden att vilja investera i matutveckling. Vår matkultur står inför ett reellt hot om total utarmning.

Vidare är det dags att elproducenterna börjar ta sitt ansvar. Spisen beräknas vara den största delen av elkonsumtionen för ett normalt hushåll, och E-on och Vattenfall tjänar därmed enorma summor på tillredningen av piraträtter. Förslaget att man börjar ta ut en avgift, en andel av elkostnaden som omfördelas för att stödja matbranschen, förefaller i högsta grad rimligt. Invändningen att spisar också används för att tillreda egna originalrätter är knappast värt att ta på allvar: amatörernas matkreationer är marginella i sammanhanget, och kan aldrig utgöra basen för en livskraftig matkultur. Dessutom kan man ifrågasätta i vilken mån amatörrecepten verkligen är original. Är de inte i stor utsträckning inspirerade av professionella kreationer som serveras på restauranger? Självklart är de det!

De stora tillverkarna av köksutrustning har, inför hot om lagstiftning, varit mer tillmötesgående än elproducenterna vad gäller att gå matbranschen till mötes. Men installation av kopieringsskydd i ugnar och spisar har visat sig verkningslöst. Skydden är alltför lätta att kringgå.

Polisrazzior i misstänkta piratmatlagares hem, och de uppmärksammade rättegångar som följt, har heller inte gett önskvärt resultat. Trots fängelsestraff och höga skadestånd kan vi i backspegeln konstatera att de inte har gett någon märkbar dämpning av den snarare allt mer utbredda stöldverksamheten i våra kök. Risken för upptäckt är helt enkelt inte tillräckligt stor.

Den återstående möjligheten för att komma tillrätta med tjuveriet, rutinartade blodprov från en stor andel av befolkningen, och analys därav för att utröna vilka som intagit illegalt tillredd mat, förespråkas med allt högre röst av matbranschen. Det tycks allt mer ofrånkomligt att samhället går matskaparna till mötes och inför dessa kontroller.

Invändningar finns förvisso. Analysen kan dels aldrig garanteras att bli hundraprocentigt korrekt. Dels oroas många av integritetsaspekten: kan blodproven komma att användas för att övervaka medborgare på andra, mindre önskvärda sätt? Riskerar information från blodproven att läcka ut och komma i händerna på brottslingar eller främmande makt? Farorna finns där, och de bör tas på allvar.

Samtidigt är det knappast trovärdigt att bara peka på farorna, eller förfäras av att provtagningen innebär förment »odemokratiska« ingrepp i förhållandet mellan medborgarna och överheten. Ingen av de mest högljudda kritikerna, dessa självutnämnda förkämpar för »medborgerliga rättigheter«, har kunnat svara på den springande frågan: Hur, om övervakningen inte accepteras, ska man kunna garantera att matskaparna kan få betalt för sitt arbete?

Bild: ctail, poolie och spaceninja

Julen närmar sig. En glädjens tid för alla och envar. Men glädjen grumlas av det miljardsvindleri som svenska hushåll årligen utsätter matbranschen för. Att julbordet fylls av piratkopierade rätter tycks ha blivit normalt, rentav allmänt accepterat. Undersökningar har visat att uppemot 90% av alla under 25 år inte ens anser att det ligger något omoraliskt i att man istället för att köpa originalprodukter tillreder exempelvis sina egna kopior av Erik Lallerstedts köttbullar, och därmed varje år berövar Lallerstedt åtskilliga miljoner i ersättning.

Det är med andra ord bråttom att samhället börjar skicka kraftigare signaler om det brottsliga i piratkopieringen. Om inte stjärnkockar som Lallerstedt kan få betalt för sitt arbete, då kommer inga stjärnkockar längre att frambringas. Utan möjlighet för matindustrin att få utdelning för de investeringar som krävs för vidareutveckling av basala produkter som pommes frites, brunsås osv., kommer ingen i framtiden att vilja investera i matutveckling. Vår matkultur står inför ett reellt hot om total utarmning.

Vidare är det dags att elproducenterna börjar ta sitt ansvar. Spisen beräknas vara den största delen av elkonsumtionen för ett normalt hushåll, och E-on och Vattenfall tjänar därmed enorma summor på tillredningen av piraträtter. Förslaget att man börjar ta ut en avgift, en andel av elkostnaden som omfördelas för att stödja matbranschen, förefaller i högsta grad rimligt. Invändningen att spisar också används för att tillreda egna originalrätter är knappast värt att ta på allvar: amatörernas matkreationer är marginella i sammanhanget, och kan aldrig utgöra basen för en livskraftig matkultur. Dessutom kan man ifrågasätta i vilken mån amatörrecepten verkligen är original. Är de inte i stor utsträckning inspirerade av professionella kreationer som serveras på restauranger? Självklart är de det!

De stora tillverkarna av köksutrustning har, inför hot om lagstiftning, varit mer tillmötesgående än elproducenterna vad gäller att gå matbranschen till mötes. Men installation av kopieringsskydd i ugnar och spisar har visat sig verkningslöst. Skydden är alltför lätta att kringgå.

Polisrazzior i misstänkta piratmatlagares hem, och de uppmärksammade rättegångar som följt, har heller inte gett önskvärt resultat. Trots fängelsestraff och höga skadestånd kan vi i backspegeln konstatera att de inte har gett någon märkbar dämpning av den snarare allt mer utbredda stöldverksamheten i våra kök. Risken för upptäckt är helt enkelt inte tillräckligt stor.

Den återstående möjligheten för att komma tillrätta med tjuveriet, rutinartade blodprov från en stor andel av befolkningen, och analys därav för att utröna vilka som intagit illegalt tillredd mat, förespråkas med allt högre röst av matbranschen. Det tycks allt mer ofrånkomligt att samhället går matskaparna till mötes och inför dessa kontroller.

Invändningar finns förvisso. Analysen kan dels aldrig garanteras att bli hundraprocentigt korrekt. Dels oroas många av integritetsaspekten: kan blodproven komma att användas för att övervaka medborgare på andra, mindre önskvärda sätt? Riskerar information från blodproven att läcka ut och komma i händerna på brottslingar eller främmande makt? Farorna finns där, och de bör tas på allvar.

Samtidigt är det knappast trovärdigt att bara peka på farorna, eller förfäras av att provtagningen innebär förment »odemokratiska« ingrepp i förhållandet mellan medborgarna och överheten. Ingen av de mest högljudda kritikerna, dessa självutnämnda förkämpar för »medborgerliga rättigheter«, har kunnat svara på den springande frågan: Hur, om övervakningen inte accepteras, ska man kunna garantera att matskaparna kan få betalt för sitt arbete?

Bild: ctail, poolie och spaceninja

Stöldens högtid

Spottloskans magi, aborträtt och andra integritetsfrågor

Föreställ dig att man tar ett litet alldeles rent glas och fyller det till häften med vatten. Sedan böjer man sig fram och kramar fram en rejäl spottloska ur munnen, ner i glaset. Man rör försiktigt runt innehållet i glaset, och dricker långsamt upp det.

Motbjudande, eller hur? Beteendet får igång det äckel vi intuitivt känner mot ohygieniska beteenden. Ändå vet vi att det egentligen inte finns något som motiverar den hygieniska upprördheten. Salivet fanns redan i munnen och tar samma väg in i matsmältningssystemet som det aldrig lämnat kroppen. Inget annat följer med än vattnet från det rena glaset.

Det irrationella äcklet botas inte av insikten om att det är irrationellt. Jag är fullständigt övertygad om att det inte finns något ohygieniskt i att dricka spottloskan, men det spelar ingen roll för mitt obehag. Det finns ett inuitivt tabu där. En sorts magi, som upplysning och rationellt tänkande inte kan göra något åt. I det ögonblick salivet lämnar munnen förvandlas det från en funktionell kroppsvätska och intern angelägenhet till en osmaklig kroppslig utsöndring föremål för allmänt äckel.

Hur kan människor någonsin resonera sig fram till förnuftiga gemensamma samlevnadsregler, när obotliga irrationella känslor ligger och trycker så nära under ytan? Det är inte lätt, vilket man också lätt finner i ständigt pågående politiska och religiösa diskussioner.

Ett brännbart ämne som man kan associera till spottloskefrågan är aborträtten. Den handlar nämligen också om en förvandling. På samma sätt som saliv förvandlas till spottloska när det lämnar kroppen finns det en punkt där fostret förvandlas från ett embryo, som är en del av moderns kropp, till ett självständigt levande barn. Så länge embryot är en del av någon annans kropp, oavsett om man tycker att det gäller fostret eller dess förstadier ägg och spermier, så länge är det självklart för de flesta att det inte åtnjuter något eget skydd. Man bör få bestämma över sin egen kropp, eller hur?

[Parentes börjar.]

Bestämmanderätten för kroppen är åtminstone självklar för mig, även om den är starkt ifrågasatt även på en mängd andra områden. Förbud och restriktioner mot att droga sig på olika sätt, vilket för mig förefaller som ett fullständigt bisarrt intrång av lagen, inte bara i personlig frihet och integritet, utan i den rent fysiska kroppen. Poliser kan när som helst kräva att få kontrollera dina kroppsvätskor under förevändning att du verkar onaturligt lugn eller lite muntorr. Justitieministrar kan behöva kissa med öppen dörr för att inte bli misstänkliggjorda av politiska motståndare.

Cykelhjälmstvång, som redan finns för personer under 15, är en barock idé i en näraliggande kategori. Det är min hjärna! Varför ska lagen lägga sig om jag vill skydda den eller inte?

Det mest häpnadsväckande argumentet som brukar användas för dessa kränkningar av individens frihet är att de ohälsosamma beteendena kostar pengar för den gemensamma sjukvården. Jag är på alla sätt för en gemensam sjukförsäkring som garanterar att man inte lämnas att dö för att man är fattig, men inte innebär det att samhället ska ta över äganderätten till min kropp! I så fall vill jag inte vara med längre.

[Slut på parentes.]

Nåja, tillbaka till abortfrågan. Knäckfrågan är exakt var punkten ligger där en mängd celler i någon annans kropp blir till en självständig människa, med rätt till beskydd från den gemensamma samhälleliga överheten.

Det mest rationella resonemanget borde, som jag ser det, vara att en människas liv uppnår skyddsstatus när människan blir en införlivad del av en gemenskap. Brottet i att döda ligger i att beröva oss någon vi haft utbyte med och lärt känna, och som blivit en del av våra liv; när varelsen har nått en position där vi känner sorg, saknad och medkänsla om den upphör att existera. Så länge cellkonstellationen inte nått den nivån finns det ingen märkbar skillnad mot att den aldrig någonsin funnits, att den bara var en teoretisk möjlighet.

Det resonemanget räcker dock inte fullt ut, eftersom det i teorin också kan användas för att en del i högsta grad levande människor bör få mördas. Så det måste åtminstone kombineras med något mer. Det ger heller ingen entydig gräns, eftersom det inte är självklart när man lär känna barnet/fostret. Åtminstone modern känner förstås av det långt innan det fötts, och kan ha skapat sig ett mer eller mindre personligt förhållande till det.

Befruktingsögonblicket kan tyckas vara en praktisk gräns eftersom det ger en tydlig väldefinierad brytpunkt. Tilltalande för en matematiker. Men den matematiska egenskapen är också dess enda fördel. Det är knappast rimligt att sätta en gräns någonstans bara för att det gör den tydlig, utan att väga in vad syftet är med att göra gränsdragningen. Matematikern inser också lätt att valet av denna gräns är lika godtyckligt som varje annat val.

Det som gör abortfrågan så infekterad är inte att abortmotståndarna ser livet som mer okränkbart än sina motståndare, eller att motståndarmotståndarna i sin tur ser kvinnans kropp som mer okränkbar (mindre kränkbar?) än de som värnar om fostret gör. Åtminstone är det inte bara det. Det som komplicerar det hela är att även om vi lätt kan övertygas om att individen håller på att upplösas, och att gränsen för den egna kroppen är lika godtycklig som punkten där ett embryo blir till människa, eller rentav att liv och död är okvantifierbara tankekonstruktioner, så är vi ändå rörande eniga om det självklara skyddsvärdet hos alla dessa i grunden godtyckliga tankekonstruktioner. Magin sitter djupt i vår världsbild.

Tänk så enkelt det vore om vi alla kunde se tillvaron lika självklart materiellt, rationellt och okomplicerat som robotar gör.

Fosterbild av Cerys Robinson.

Föreställ dig att man tar ett litet alldeles rent glas och fyller det till häften med vatten. Sedan böjer man sig fram och kramar fram en rejäl spottloska ur munnen, ner i glaset. Man rör försiktigt runt innehållet i glaset, och dricker långsamt upp det.

Motbjudande, eller hur? Beteendet får igång det äckel vi intuitivt känner mot ohygieniska beteenden. Ändå vet vi att det egentligen inte finns något som motiverar den hygieniska upprördheten. Salivet fanns redan i munnen och tar samma väg in i matsmältningssystemet som det aldrig lämnat kroppen. Inget annat följer med än vattnet från det rena glaset.

Det irrationella äcklet botas inte av insikten om att det är irrationellt. Jag är fullständigt övertygad om att det inte finns något ohygieniskt i att dricka spottloskan, men det spelar ingen roll för mitt obehag. Det finns ett inuitivt tabu där. En sorts magi, som upplysning och rationellt tänkande inte kan göra något åt. I det ögonblick salivet lämnar munnen förvandlas det från en funktionell kroppsvätska och intern angelägenhet till en osmaklig kroppslig utsöndring föremål för allmänt äckel.

Hur kan människor någonsin resonera sig fram till förnuftiga gemensamma samlevnadsregler, när obotliga irrationella känslor ligger och trycker så nära under ytan? Det är inte lätt, vilket man också lätt finner i ständigt pågående politiska och religiösa diskussioner.

Ett brännbart ämne som man kan associera till spottloskefrågan är aborträtten. Den handlar nämligen också om en förvandling. På samma sätt som saliv förvandlas till spottloska när det lämnar kroppen finns det en punkt där fostret förvandlas från ett embryo, som är en del av moderns kropp, till ett självständigt levande barn. Så länge embryot är en del av någon annans kropp, oavsett om man tycker att det gäller fostret eller dess förstadier ägg och spermier, så länge är det självklart för de flesta att det inte åtnjuter något eget skydd. Man bör få bestämma över sin egen kropp, eller hur?

[Parentes börjar.]

Bestämmanderätten för kroppen är åtminstone självklar för mig, även om den är starkt ifrågasatt även på en mängd andra områden. Förbud och restriktioner mot att droga sig på olika sätt, vilket för mig förefaller som ett fullständigt bisarrt intrång av lagen, inte bara i personlig frihet och integritet, utan i den rent fysiska kroppen. Poliser kan när som helst kräva att få kontrollera dina kroppsvätskor under förevändning att du verkar onaturligt lugn eller lite muntorr. Justitieministrar kan behöva kissa med öppen dörr för att inte bli misstänkliggjorda av politiska motståndare.

Cykelhjälmstvång, som redan finns för personer under 15, är en barock idé i en näraliggande kategori. Det är min hjärna! Varför ska lagen lägga sig om jag vill skydda den eller inte?

Det mest häpnadsväckande argumentet som brukar användas för dessa kränkningar av individens frihet är att de ohälsosamma beteendena kostar pengar för den gemensamma sjukvården. Jag är på alla sätt för en gemensam sjukförsäkring som garanterar att man inte lämnas att dö för att man är fattig, men inte innebär det att samhället ska ta över äganderätten till min kropp! I så fall vill jag inte vara med längre.

[Slut på parentes.]

Nåja, tillbaka till abortfrågan. Knäckfrågan är exakt var punkten ligger där en mängd celler i någon annans kropp blir till en självständig människa, med rätt till beskydd från den gemensamma samhälleliga överheten.

Det mest rationella resonemanget borde, som jag ser det, vara att en människas liv uppnår skyddsstatus när människan blir en införlivad del av en gemenskap. Brottet i att döda ligger i att beröva oss någon vi haft utbyte med och lärt känna, och som blivit en del av våra liv; när varelsen har nått en position där vi känner sorg, saknad och medkänsla om den upphör att existera. Så länge cellkonstellationen inte nått den nivån finns det ingen märkbar skillnad mot att den aldrig någonsin funnits, att den bara var en teoretisk möjlighet.

Det resonemanget räcker dock inte fullt ut, eftersom det i teorin också kan användas för att en del i högsta grad levande människor bör få mördas. Så det måste åtminstone kombineras med något mer. Det ger heller ingen entydig gräns, eftersom det inte är självklart när man lär känna barnet/fostret. Åtminstone modern känner förstås av det långt innan det fötts, och kan ha skapat sig ett mer eller mindre personligt förhållande till det.

Befruktingsögonblicket kan tyckas vara en praktisk gräns eftersom det ger en tydlig väldefinierad brytpunkt. Tilltalande för en matematiker. Men den matematiska egenskapen är också dess enda fördel. Det är knappast rimligt att sätta en gräns någonstans bara för att det gör den tydlig, utan att väga in vad syftet är med att göra gränsdragningen. Matematikern inser också lätt att valet av denna gräns är lika godtyckligt som varje annat val.

Det som gör abortfrågan så infekterad är inte att abortmotståndarna ser livet som mer okränkbart än sina motståndare, eller att motståndarmotståndarna i sin tur ser kvinnans kropp som mer okränkbar (mindre kränkbar?) än de som värnar om fostret gör. Åtminstone är det inte bara det. Det som komplicerar det hela är att även om vi lätt kan övertygas om att individen håller på att upplösas, och att gränsen för den egna kroppen är lika godtycklig som punkten där ett embryo blir till människa, eller rentav att liv och död är okvantifierbara tankekonstruktioner, så är vi ändå rörande eniga om det självklara skyddsvärdet hos alla dessa i grunden godtyckliga tankekonstruktioner. Magin sitter djupt i vår världsbild.

Tänk så enkelt det vore om vi alla kunde se tillvaron lika självklart materiellt, rationellt och okomplicerat som robotar gör.

Fosterbild av Cerys Robinson.

Spottloskans magi, aborträtt och andra integritetsfrågor

Fungerar satir egentligen?

Att jag är en hyfsat hängiven köttätare bara en ynka generation från bondgården hindrar mig inte från att fnissa förtjust över Rasmus Fleischers briljanta satiriska replik på ett oupplyst uttalande från en lantbruksnäringens filosofiskt osofistikerade representant. Men det får mig också att fundera över satirens effektivitet som argumentation.

Att låtsas inta sin motståndares position och dra dess förment korkade argument förbi komikens gräns må väcka stor förtjusning hos de egna, men övertygar det någonsin någon? Tveksamt. Kanske kan man provocera till debatt, om man är i underläge, men intar man en överlägsen attityd som i exemplet får man antagligen bara motparten att knyta näven i byxfickan och bli mer oresonlig, även om den för tillfället kan bli tyst i brist på möjliga motargument. Svårigheten i att besvara ett satiriskt angrepp kan i och för sig vara en poäng. Det är svårt att anlägga moteld utan att förstärka det löjets skimmer satiren ger en.

Vill man övertyga, har jag blivit mer och mer övertygad om, är det bäst att uttrycka respekt för motståndarens position, och att rakt, ärligt, pedagogiskt och – ja, faktiskt – ödmjukt, framföra sin egen syn på saken. Att övertyga någon är egentligen alltid ett pedagogiskt problem, för man har ju alltid själv rätt! Om man inte ansåg att man hade rätt skulle man redan ha bytt uppfattning. Det kan man ju göra om man upptäcker att ens position inte håller, men också den tydlighet i resonemanget som krävs för att man ska upptäcka att man behöver ändra sig gynnas av rak och respektfull argumentation.

Därmed inget ont sagt om satiren som litterär genre. Det är ju inte alltid man har som huvudmål att övertyga. Fleischers syfte är till exempel nästan alltid analyserande i långt högre grad än argumenterande, och förmodligen också i detta fall.

Att jag är en hyfsat hängiven köttätare bara en ynka generation från bondgården hindrar mig inte från att fnissa förtjust över Rasmus Fleischers briljanta satiriska replik på ett oupplyst uttalande från en lantbruksnäringens filosofiskt osofistikerade representant. Men det får mig också att fundera över satirens effektivitet som argumentation.

Att låtsas inta sin motståndares position och dra dess förment korkade argument förbi komikens gräns må väcka stor förtjusning hos de egna, men övertygar det någonsin någon? Tveksamt. Kanske kan man provocera till debatt, om man är i underläge, men intar man en överlägsen attityd som i exemplet får man antagligen bara motparten att knyta näven i byxfickan och bli mer oresonlig, även om den för tillfället kan bli tyst i brist på möjliga motargument. Svårigheten i att besvara ett satiriskt angrepp kan i och för sig vara en poäng. Det är svårt att anlägga moteld utan att förstärka det löjets skimmer satiren ger en.

Vill man övertyga, har jag blivit mer och mer övertygad om, är det bäst att uttrycka respekt för motståndarens position, och att rakt, ärligt, pedagogiskt och – ja, faktiskt – ödmjukt, framföra sin egen syn på saken. Att övertyga någon är egentligen alltid ett pedagogiskt problem, för man har ju alltid själv rätt! Om man inte ansåg att man hade rätt skulle man redan ha bytt uppfattning. Det kan man ju göra om man upptäcker att ens position inte håller, men också den tydlighet i resonemanget som krävs för att man ska upptäcka att man behöver ändra sig gynnas av rak och respektfull argumentation.

Därmed inget ont sagt om satiren som litterär genre. Det är ju inte alltid man har som huvudmål att övertyga. Fleischers syfte är till exempel nästan alltid analyserande i långt högre grad än argumenterande, och förmodligen också i detta fall.

Fungerar satir egentligen?

Skol- och annan politik och partiet som inte vill finnas

Alliansen vill att man ska få betyg från årskurs fyra i skolan, och koalitionen från årskurs sju. Jag funderar på vad jag skulle svara om någon frågade mig vilket jag föredrog, men jag har så klart svårt att se att det spelar så stor roll. Jag har varit anhängare av betyg, men numera är jag tveksam, inte bara till dem, utan till vad skolan ska göra över huvud taget.

Skolan har två huvuduppgifter: utbildning och samhällsfostran. Frågan är om den klarar dessa uppgifter. Skolan ser ut som den gör av historiska skäl. För att vi vant oss vid att skolan, ungefär i den form den haft och har, är något som är naturligt att spendera 10–15 år av livet på. Knappast för att man har tänkt efter vilka effekter man vill att skolan idag bör ha, och utformat en institution för att lösa den uppgiften.

Samhället ser idag så fantastiskt annorlunda ut än det gjorde när skolan utformades, och den allra största förändringen har inträffat under de senaste tio åren. I den miljö av sammankopplade människor och maskiner där vi idag redan lever, och framöver kommer att leva i allt högre grad, kan man fråga sig om det verkligen är skolan som vi känner den, eller ens något som alls förtjänar att kallas skola, som lämpligast ger barnen den utbildning och samhällsfostran de behöver för att fungera där ute. Tveksamt.

Så hur ska skolan, eller det som ersätter den, se ut i framtiden? Jag har ingen aning, tyvärr. Och vad som är värre, jag kan inte se att någon annan verkar ha det heller. Man hade kunnat hoppas på visioner från politiskt håll, men nej, den politiska diskussionen handlar om sådant som ifall man ska ha »betyg« från »årskurs fyra« eller »årskurs sju«.

De stora politiska partierna har gått från att ta tillvara mäktiga samhällsgruppers intressen till att bli idélösa röstmaximeringsmaskiner. Partipolitiken är numera en tävling om vem som är bäst på att med taktiska medel skaffa sig röster. Acceptansen för den cynismen har gått så långt att när politiker någon gång vågar låta bli att vara populister och deklarera vad de verkligen anser, då blir de anklagade för att inte »lyssna på vad folk vill«.

Det främsta alternativet till de visionslösa röstfiskarna som gårdagens intressepartier blivit till, det är ett parti som egentligen inte vill finnas. Jag är ingen passionerad tillskyndare av Piratpartiet, det har sina problem, till stor del kanske orsakade av just det faktum att det inte vill finnas. (Det är till exempel inte den bästa förutsättningen för att rekrytera lämpliga människor till att sitta i riksdagen.) Men Piratpartiet behövs, så fruktansvärt mycket.

De vanliga politikerna är duktiga (nåja) på vackra ord, men vad gäller Piratpartiets huvudfrågor – demokratiska fri- och rättigheter på Internet och annorstädes – har politiker i maktställning under de senaste mandatperioderna konsekvent visat att orden bara var ord. Thomas Bodströms polisstatsfasoner har kritiserats från »höger«-håll, men Alliansen ersatte honom med en justitieminister som inte visar annat än öppet förakt för grundläggande rättsliga principer. Visst kan man hävda att piratrörelsen – om det nu är en rörelse (dess motvillige huvudideolog Rasmus Fleischer vill inte kännas vid den beteckningen, och blir f.ö. berättigat ursinnig om någon sätter etiketten Piratpartiet på honom) – inte är lämpad att organiseras som ett politiskt parti. Men det är inte heller Piratpartiets syfte. Det är bara ett av pirathydrans många huvuden, utformat för att tvinga på parlamenten lite vett: lite av det demokratiska patos de forna intressepartierna allt mer visat sig sakna, lite medvetenhet om den samhällsutveckling som demokratiseringen av informationsmedlen innebär.

Om och när Piratpartiet och andra delar av den piratiska hydran lyckats med sin Operation Defrost, som Karl Palmås skriver om i antologin Kunskap Kommunikation Kontroll, och fått igenom ett idémässigt generationsskifte i parlamenten, då kan partiet begravas. Få kommer att sörja.

Alliansen vill att man ska få betyg från årskurs fyra i skolan, och koalitionen från årskurs sju. Jag funderar på vad jag skulle svara om någon frågade mig vilket jag föredrog, men jag har så klart svårt att se att det spelar så stor roll. Jag har varit anhängare av betyg, men numera är jag tveksam, inte bara till dem, utan till vad skolan ska göra över huvud taget.

Skolan har två huvuduppgifter: utbildning och samhällsfostran. Frågan är om den klarar dessa uppgifter. Skolan ser ut som den gör av historiska skäl. För att vi vant oss vid att skolan, ungefär i den form den haft och har, är något som är naturligt att spendera 10–15 år av livet på. Knappast för att man har tänkt efter vilka effekter man vill att skolan idag bör ha, och utformat en institution för att lösa den uppgiften.

Samhället ser idag så fantastiskt annorlunda ut än det gjorde när skolan utformades, och den allra största förändringen har inträffat under de senaste tio åren. I den miljö av sammankopplade människor och maskiner där vi idag redan lever, och framöver kommer att leva i allt högre grad, kan man fråga sig om det verkligen är skolan som vi känner den, eller ens något som alls förtjänar att kallas skola, som lämpligast ger barnen den utbildning och samhällsfostran de behöver för att fungera där ute. Tveksamt.

Så hur ska skolan, eller det som ersätter den, se ut i framtiden? Jag har ingen aning, tyvärr. Och vad som är värre, jag kan inte se att någon annan verkar ha det heller. Man hade kunnat hoppas på visioner från politiskt håll, men nej, den politiska diskussionen handlar om sådant som ifall man ska ha »betyg« från »årskurs fyra« eller »årskurs sju«.

De stora politiska partierna har gått från att ta tillvara mäktiga samhällsgruppers intressen till att bli idélösa röstmaximeringsmaskiner. Partipolitiken är numera en tävling om vem som är bäst på att med taktiska medel skaffa sig röster. Acceptansen för den cynismen har gått så långt att när politiker någon gång vågar låta bli att vara populister och deklarera vad de verkligen anser, då blir de anklagade för att inte »lyssna på vad folk vill«.

Det främsta alternativet till de visionslösa röstfiskarna som gårdagens intressepartier blivit till, det är ett parti som egentligen inte vill finnas. Jag är ingen passionerad tillskyndare av Piratpartiet, det har sina problem, till stor del kanske orsakade av just det faktum att det inte vill finnas. (Det är till exempel inte den bästa förutsättningen för att rekrytera lämpliga människor till att sitta i riksdagen.) Men Piratpartiet behövs, så fruktansvärt mycket.

De vanliga politikerna är duktiga (nåja) på vackra ord, men vad gäller Piratpartiets huvudfrågor – demokratiska fri- och rättigheter på Internet och annorstädes – har politiker i maktställning under de senaste mandatperioderna konsekvent visat att orden bara var ord. Thomas Bodströms polisstatsfasoner har kritiserats från »höger«-håll, men Alliansen ersatte honom med en justitieminister som inte visar annat än öppet förakt för grundläggande rättsliga principer. Visst kan man hävda att piratrörelsen – om det nu är en rörelse (dess motvillige huvudideolog Rasmus Fleischer vill inte kännas vid den beteckningen, och blir f.ö. berättigat ursinnig om någon sätter etiketten Piratpartiet på honom) – inte är lämpad att organiseras som ett politiskt parti. Men det är inte heller Piratpartiets syfte. Det är bara ett av pirathydrans många huvuden, utformat för att tvinga på parlamenten lite vett: lite av det demokratiska patos de forna intressepartierna allt mer visat sig sakna, lite medvetenhet om den samhällsutveckling som demokratiseringen av informationsmedlen innebär.

Om och när Piratpartiet och andra delar av den piratiska hydran lyckats med sin Operation Defrost, som Karl Palmås skriver om i antologin Kunskap Kommunikation Kontroll, och fått igenom ett idémässigt generationsskifte i parlamenten, då kan partiet begravas. Få kommer att sörja.

Skol- och annan politik och partiet som inte vill finnas

Den hotade yttrandefriheten

Det talas en del om yttrandefrihet just nu. Mycket handlar om överfallen mot Lars Vilks, trots att Vilks yttrandefrihet verkligen inte är hotad. Yttrandefrihet är nämligen någonting som gäller i förhållande till makten, till etablissemanget, och även om det finns de i maktens kretsar som mumlar lite om Vilks tveksamma agenda och islamofobiska tendenser, så ifrågasätter ingen hans rätt att skända profeten Muhammed i sin konst.

Det hindrar inte att det finns de som tar tillfället i akt att slå in öppna dörrar genom att ropa ut sitt försvar för »yttrandefriheten«. Göran Hägglund har till exempel kritiserat Lars Ohly för att inte förbehållslöst ta ställning för Vilks och utbrista (enligt Expressen) i en rörande deklaration om att det »aldrig någonsin [får] förekomma en reservation när det handlar om yttrandefrihet och tryckfrihet.«

Nå, om hägglund lugnar ner sig lite erinrar han sig kanske att Sveriges yttrandefrihetsgrundlag faktiskt innehåller en hel del reservationer, och det är ingenting som Hägglund är känd för att kritisera.

Den minst kontroversiella inskränkningen är förmodligen den som gäller förtal. Det är förbjudet att snacka skit om någon så att man orsakar skada, åtminstone om man inte kan visa att man har goda skäl.

Mer problematiskt är begreppet hets mot folkgrupp. Det kan tyckas som en naturlig generalisering av förtal att det också är förbjudet att snacka skit om exempelvis en etnisk grupp. Problemet är att det inte bara har inverkan på tvister mellan personer, utan också förbjuder att man uttrycker vissa ganska utbredda politiska uppfattningar. Visserligen uppfattningar som vi fina upplysta människor finner avskyvärda och irrationella, och som rentav är antidemokratiska. Lagen kan alltså försvaras med att den bevakar demokratiska värden.

Men då biter man sig rejält i svansen. I en demokrati ska samtalet vara öppet. Människor av alla åsikter ska få komma till tals. Värnar man demokratin genom att förbjuda att vissa åsikter uttrycks avskaffar man istället en liten del av demokratin. Man blir själv en agent för antidemokratiska krafter.

Den mekanismen är för övrigt väldigt vanlig i dagens politik. I försvar mot terrorism eller organiserad brottslighet, som sägs hota demokratin (men också brott mot upphovsrättslagen, som sällan påstås hota demokratin), avskaffar man en del av den demokrati man säger sig försvara.

Det är svårt att tro något annat än att syftet med lagen mot hets mot folkgrupp faktiskt är just att makthavarna med juridikens hjälp vill utesluta vissa politiska rörelser från det offentliga samtalet. Det är inte förenligt med demokratiska värderingar.

Vilks yttrandefrihet är alltså inte hotad, men han är inte den enda islamofoba token som just nu är på tapeten för skändelse av islam med bilder av profeten Muhammed. Skånepartiets Carl P. Herslow har visat bilder av en naken Muhammed med nioårig hustru. För det åtalas han för hets mot folkgrupp.

Vad är då skillnaden mellan Vilks och Herslow som gör att den ene hyllas som en hjälte av etablissemanget medan ingen vill ta i den andra med tång? En är att Vilks är en intellektuell som passar in i bilden av den chict provokativa konstnären, och Herslow representant för en folklig främlingsfientlig rörelse. Vilks är harmlös från de flesta makthavares synpunkt, medan Herslow kan vara en politisk motståndare. (Faktum är att han var avgörande för den kortlivade borgerliga majoriteten i Malmö vid valet 1985.)

En annan viktig skillnad är att Herslows provokation är omedelbart avskyvärd för de flesta, medan Vilks är listigt kodad så att bara muslimer uppfattar den. Hundar är i vår dominerande kultur mestadels någonting gulligt, och genom att dessutom kalla motivet rondellhund har Vilks, för oss som ser det så, ytterligare tydliggjort att det handlar om en satirisk lustighet. För många muslimer symboliserar däremot hunden det mest avskyvärda, och att likna någon vid en hund är en djup förolämpning.

Att etablissemanget står upp för att försvara den ena provokationen, men fördömer och åtalar den andra, det inger mig starkt obehag. Båda provokationerna förtjänar i själva verket att fördömas, samtidigt som yttrandefriheten borde säkra bådas okränkbara rätt att uttryckas.

Det talas en del om yttrandefrihet just nu. Mycket handlar om överfallen mot Lars Vilks, trots att Vilks yttrandefrihet verkligen inte är hotad. Yttrandefrihet är nämligen någonting som gäller i förhållande till makten, till etablissemanget, och även om det finns de i maktens kretsar som mumlar lite om Vilks tveksamma agenda och islamofobiska tendenser, så ifrågasätter ingen hans rätt att skända profeten Muhammed i sin konst.

Det hindrar inte att det finns de som tar tillfället i akt att slå in öppna dörrar genom att ropa ut sitt försvar för »yttrandefriheten«. Göran Hägglund har till exempel kritiserat Lars Ohly för att inte förbehållslöst ta ställning för Vilks och utbrista (enligt Expressen) i en rörande deklaration om att det »aldrig någonsin [får] förekomma en reservation när det handlar om yttrandefrihet och tryckfrihet.«

Nå, om hägglund lugnar ner sig lite erinrar han sig kanske att Sveriges yttrandefrihetsgrundlag faktiskt innehåller en hel del reservationer, och det är ingenting som Hägglund är känd för att kritisera.

Den minst kontroversiella inskränkningen är förmodligen den som gäller förtal. Det är förbjudet att snacka skit om någon så att man orsakar skada, åtminstone om man inte kan visa att man har goda skäl.

Mer problematiskt är begreppet hets mot folkgrupp. Det kan tyckas som en naturlig generalisering av förtal att det också är förbjudet att snacka skit om exempelvis en etnisk grupp. Problemet är att det inte bara har inverkan på tvister mellan personer, utan också förbjuder att man uttrycker vissa ganska utbredda politiska uppfattningar. Visserligen uppfattningar som vi fina upplysta människor finner avskyvärda och irrationella, och som rentav är antidemokratiska. Lagen kan alltså försvaras med att den bevakar demokratiska värden.

Men då biter man sig rejält i svansen. I en demokrati ska samtalet vara öppet. Människor av alla åsikter ska få komma till tals. Värnar man demokratin genom att förbjuda att vissa åsikter uttrycks avskaffar man istället en liten del av demokratin. Man blir själv en agent för antidemokratiska krafter.

Den mekanismen är för övrigt väldigt vanlig i dagens politik. I försvar mot terrorism eller organiserad brottslighet, som sägs hota demokratin (men också brott mot upphovsrättslagen, som sällan påstås hota demokratin), avskaffar man en del av den demokrati man säger sig försvara.

Det är svårt att tro något annat än att syftet med lagen mot hets mot folkgrupp faktiskt är just att makthavarna med juridikens hjälp vill utesluta vissa politiska rörelser från det offentliga samtalet. Det är inte förenligt med demokratiska värderingar.

Vilks yttrandefrihet är alltså inte hotad, men han är inte den enda islamofoba token som just nu är på tapeten för skändelse av islam med bilder av profeten Muhammed. Skånepartiets Carl P. Herslow har visat bilder av en naken Muhammed med nioårig hustru. För det åtalas han för hets mot folkgrupp.

Vad är då skillnaden mellan Vilks och Herslow som gör att den ene hyllas som en hjälte av etablissemanget medan ingen vill ta i den andra med tång? En är att Vilks är en intellektuell som passar in i bilden av den chict provokativa konstnären, och Herslow representant för en folklig främlingsfientlig rörelse. Vilks är harmlös från de flesta makthavares synpunkt, medan Herslow kan vara en politisk motståndare. (Faktum är att han var avgörande för den kortlivade borgerliga majoriteten i Malmö vid valet 1985.)

En annan viktig skillnad är att Herslows provokation är omedelbart avskyvärd för de flesta, medan Vilks är listigt kodad så att bara muslimer uppfattar den. Hundar är i vår dominerande kultur mestadels någonting gulligt, och genom att dessutom kalla motivet rondellhund har Vilks, för oss som ser det så, ytterligare tydliggjort att det handlar om en satirisk lustighet. För många muslimer symboliserar däremot hunden det mest avskyvärda, och att likna någon vid en hund är en djup förolämpning.

Att etablissemanget står upp för att försvara den ena provokationen, men fördömer och åtalar den andra, det inger mig starkt obehag. Båda provokationerna förtjänar i själva verket att fördömas, samtidigt som yttrandefriheten borde säkra bådas okränkbara rätt att uttryckas.

Den hotade yttrandefriheten

En liten glimt av världen utanför mitt nervsystem

Mobil- och därmed Internetlös på tåget läste jag Metro. Niclas Wahlgren är visst aktuell igen av någon anledning. Tydligen har han gift sig med en annan »kändis«, men det stod inte vad hon var känd för. Och så finns det en popartist som heter Lady Gaga som har bitchig image och utmanande klädstil och är väldigt populär. Vilken sorts musik hon sysslar med specificerades inte närmare. That's it, you're up to date.

Det hela fördjupar min misstanke om att vi i själva verket lever i en lätt distorderad version av det tidiga 1980-talet. Alltså perioden just innan Framtiden började.

En annan reflektion är att medan mitt nervsystem blir allt mer integrerat med Nätet, och jag därmed får allt bättre koll inom områden som intresserar mig, så tappar jag samtidigt allt mer kontakten med vad Folk intresserar sig för.

Mobil- och därmed Internetlös på tåget läste jag Metro. Niclas Wahlgren är visst aktuell igen av någon anledning. Tydligen har han gift sig med en annan »kändis«, men det stod inte vad hon var känd för. Och så finns det en popartist som heter Lady Gaga som har bitchig image och utmanande klädstil och är väldigt populär. Vilken sorts musik hon sysslar med specificerades inte närmare. That's it, you're up to date.

Det hela fördjupar min misstanke om att vi i själva verket lever i en lätt distorderad version av det tidiga 1980-talet. Alltså perioden just innan Framtiden började.

En annan reflektion är att medan mitt nervsystem blir allt mer integrerat med Nätet, och jag därmed får allt bättre koll inom områden som intresserar mig, så tappar jag samtidigt allt mer kontakten med vad Folk intresserar sig för.

En liten glimt av världen utanför mitt nervsystem

Oljedroppens intelligens

Ifall det beteende en oljedroppe uppvisar när den tack vare surhetsskillnader i den omgivande vätskan framgångsrikt hittar igenom en labyrint ska betraktas som »intelligens« eller inte kan tyckas vara en trivial semantisk fråga. Men det ställer en del intressanta frågor på sin spets. Exempelvis tycker jag att filosofen Andy Clarks kommentar till försvar för oljedroppens intelligens sätter fingret på någonting viktigt, vare sig man håller med eller inte:

The mere fact that it's just physical stuff doing what it does can't be a strike against the droplets. Whatever intelligence is, it can't be intelligent all the way down. It's just dumb stuff at the bottom.

Om man tycker att detta är självklart sant, att intelligent liv är uppbyggt av någonting som, i princip, på den allra mest basala nivån, måste vara reducerbart till »korkat« material (som jag gör, även om jag aldrig lyckats formulera det så tydligt för mig själv), eller om man är ovillig att acceptera det – vill kräva att det måste finnas någonting ogripbart magiskt bakom begrepp som liv, intelligens och medvetande – det är kanske den springande punkten där materialisten skiljs från dualisten.

Foto av Travis Truman, some rights reserved.

Ifall det beteende en oljedroppe uppvisar när den tack vare surhetsskillnader i den omgivande vätskan framgångsrikt hittar igenom en labyrint ska betraktas som »intelligens« eller inte kan tyckas vara en trivial semantisk fråga. Men det ställer en del intressanta frågor på sin spets. Exempelvis tycker jag att filosofen Andy Clarks kommentar till försvar för oljedroppens intelligens sätter fingret på någonting viktigt, vare sig man håller med eller inte:

The mere fact that it's just physical stuff doing what it does can't be a strike against the droplets. Whatever intelligence is, it can't be intelligent all the way down. It's just dumb stuff at the bottom.

Om man tycker att detta är självklart sant, att intelligent liv är uppbyggt av någonting som, i princip, på den allra mest basala nivån, måste vara reducerbart till »korkat« material (som jag gör, även om jag aldrig lyckats formulera det så tydligt för mig själv), eller om man är ovillig att acceptera det – vill kräva att det måste finnas någonting ogripbart magiskt bakom begrepp som liv, intelligens och medvetande – det är kanske den springande punkten där materialisten skiljs från dualisten.

Foto av Travis Truman, some rights reserved.

Oljedroppens intelligens

En hyllsektion nästan totalt dominerad av Warp Records

Ni väntade er antagligen inte att den till synes abrupt avbrutna monologen (som förstås gärna får bli en dialog – använd i så fall kommentarfältet) om min skivsamling skulle få en fortsättning, men då misstog ni er! Här kommer tredje delen av möjligtvis fyrtiosju.

Aphex Twin: Drukqs Den senaste Aphexproduktionen jag införskaffat, om man undantar skåpmatssamlingen 26 Mixes for Cash, men när jag kollar Richard D. James diskografi ser jag att det kanske inte bara beror på att jag förflyttat mig förbi hans typ av musik (vilket jag nog egentligen hade redan när den kom ut), utan det är tydligen fortfarande hans senaste »studioalbum«. När det kom visade det att också Aphex själv var på väg: en utveckling från tidigare skivor som gör denna till en av hans intressantaste. Den växlar mellan å ena sidan spröda, lätt melankoliska, spår och å andra sidan fett ös med melodiska trummor som liknar den drill 'n' bass-musik som gjorde Squarepusher känd. Den självklara precision med vilken han slänger ur sig det där vansinnesrytmhamrandet får Aphex musikaliska genialitet att framstå med lysande tydlighet. Artister som specialiserat sig på den typen av musik och arbetat med den i åratal får den ändå knappast någonsin att låta så elegant som denna stilmässiga avstickare från Aphex gör.

Hjältar En bränd cd som Ola satte samman till mig på tiden när cd-brännare fortfarande var exotiska. Huvudnumret är Aphex Twins remix av Philip Glass version av David Bowies Heroes, som fanns på en mini-cd som jag tror följde med som bonus till den japanska utgåvan av Glass Heroes Symphony. Aphex kan tyckas ha gjort det ganska lätt för sig – han har helt enkelt tagit Glass stråkversion och mixat in Bowies isolerade sångstämma från originalversionen, plus lite extra ljudtrix – men resultatet är helt fantastiskt, och Aphex handlag vid mixerbordet är antagligen en förutsättning för att det blivit så harmoniskt fulländat. Mitt försök att kopiera Olas skiva till kassettband blev inte audiofilt tillfredsställande, så Ola brände den här när han fick tillfälle och fyllde på med annat han tyckte att jag borde ha. Den fullständiga spårlistningen är som följer:

1 David Bowie, Philip Glass: »Heroes« (Aphex Twin Remix)
2 ProjeKct Two: 21st Century Man
3 Lee »Scratch« Perry & Dub Syndicate: Train to Doomsville
4 The Sugarcubes: Birthday (Icelandic)
5 Gunnar Svensson: An Dante
6 Billy May: Rudolph the Red-Nosed Reindeer Mambo
7 Williams Fairey Band: What Time Is Love?
8 Lou Reed, John Cale: Smalltown
9 Malcolm McLaren: Madam Butterfly
10 Povel Ramel, Siw Malmkvist: Skvalmusik.
11 Harald Paulsen: Kanonensong
12 Thomas Lindahl: Fasadklättraren dansar
13 Innocence: Natural Thing (No-One Here Gets Out Alive)
14 Allen Ginsberg: The Ballad of the Skeletons
15 Kronos Quartet: Purple Haze
16 Julee Cruise: Summer Hisses, Winter Tears
17 Jean-Luc Ponty: King Kong
18 The Orb: Little Fluffy Clouds
19 ProjeKct Two: Heavy ConstruKction
20 Nancy Wilson: What Are You Doing New Years Eve

Numera är inte bara cd-brännare mer lättillgängliga, utan också den där Bowie–Glass–Aphex-låten. Den finns med på 26 Mixes for Cash (Uppdatering: fast enligt en kommentar tydligen inte heller där i audiofilt optimal version).

The David Arnold James Bond Project: Shaken and Stirred En samling covers av James Bond-musik med olika artister som jag gissar att David Arnold producerade för att meritera sig för att bli John Barrys efterträdare som hovkompositör till Bondfilmerna – vilket i så fall lyckades: de senaste fyra filmerna har haft soundtrack av David Arnold. En ganska spretig skiva men med bra Bondstämning och en del guldkorn.

Antipop Consortium: Arrhythmia Trots flera försök har jag aldrig riktigt uppskattat hiphop. (Uppdatering: fast om jag tänker efter finns det ett eller annat exempel på artister med åtminstone starka element av hiphop som periodvis tillhört mina favoriter. De lär ju dyka upp i senare inlägg.) Det här är ett sådant försök, som jag lockades till av de elektroniska tonerna och etiketten (Warp). Jag lyssnade på den ett antal gånger, men det blev en återvändsgränd.

Excursions in Ambience: The Third Dimension Ambientsamlingen som jag, och säkerligen många andra, införskaffat enkom därför att den innehåller Sten i fokus-spåret som saknas på båda de officiella cd-utgåvorna av Aphex Twins Selected Ambient Works Volume II.

Louis Armstrong: The Best of the Red Hot Fives and Sevens New Orleans-jazz är en genre som jag är ganska entusiastisk för alltsedan mitt besök i staden 2005, och jag är ständigt på jakt efter bra skivinspelningar både från guldåldern och, i ännu högre grad, moderna versioner. Louis Armstrong är ju den största stjärnan inom (bland annat) den sortens jazz, men jag har aldrig riktigt fastnat för honom. Den här skivan köpte jag för att jag tänkte att jag i alla fall skulle ge Louis en ordentlig chans, men jag har inte lyssnat på den mycket. En djupare utläggning om New Orleans-jazz tar jag i samband med någon skiva som betyder mer för mig.

Autechre: Chiastic Slide Duon Autechre är, vid sidan av Aphex Twin, ett av de största namnen på etiketten Warp, som framför allt ger ut just denna sorts medelavantgardistisk huvudsakligen brittisk elektronisk musik. Under något år under andra halvan av 1990-talet lyssnade jag utan jämförelse mest på Autechre av alla artister, och jag var länge så komplett på allt de gett ut. Autechres musik kan kallas minimal och abstrakt, men den var åtminstone inte vid denna tid extrem. Nästan alla brukade gå med på att det de gjorde var musik, även de som inte alls uppskattade den. Chiastic Slide kom ut 1997 och det var den som gjorde mig till en total Autechre-fan. Jag hade lyssnat en del på Tri Repetae men inte blivit riktigt biten. Chiastic Slide hade ett öppnare för mig mer lättlyssnat sound och intressantare rytmer. Som en hyllning till detta verk, som jag nog under hela min Autechreperiod höll för att vara deras främsta, använde jag termen chiastic slide i en datalogisk publikation, för att beteckna en uppräkningsordning för par av heltal som gick lite diagonalt fram och tillbaka. Jag spelade den här skivan tillräckligt många gånger för att kunna nästan varenda ljud utantill. Därför blev jag ytterligt förvånad när jag för ett tag sedan lyssnade på den igen, för första gången på flera år, och den inte alls kändes bekant alls, mer än till stilen och soundet. Det här är verkligen inte musik som sätter sig i huvudet så att man inte kan bli av med den. Den gör det till och med i mindre utsträckning än en del musik som går avsevärt längre mot det abstrakta och minimala. Antagligen var det bland annat det som tilltalade mig så mycket. Jag gillade under den där perioden verkligen inte söta melodier och harmonier.

Autechre: Amber Ett av duons tidigaste släpp, med betydligt mildare och harmoniska ljud än vad som gjorde dem riktigt stora.

Autechre: ep7 Den här släpptes efter att jag slutat att vara riktigt entusiastisk för Autechre, och jag minns inte precis hur den låter. Men jag tycker mig minnas att speltiden på denna »ep« lustigt nog var längre än på lp5 som släpptes strax före eller efter.

Autechre: Basscad, ep En relativt tidig ep, som jag har för mig var ganska perkussiv, och bra.

Autechre: Peel Session Spelades in för John Peels BBC-radioprogram 1995, och hör musikaliskt därmed till samma Autechreperiod som exempelvis Anti-ep:n, men gavs ut på skiva först 1999, när Autechre annars lät helt annorlunda.

Autechre: Incunabula Duons albumdebut. Har för mig att jag aldrig uppskattat den så mycket.

Autechre: Gantz Graf Tveklöst det mest svårlyssnade från Autechre när den kom ut 2002. Till stora delar kakafoniska brus- och slammerljud. Jag tyckte att den var intressant men kom aldrig riktigt in i den. Utgåvan innehåller en cd och en dvd med en video på och videon, av Alex Rutterford, är ganska fantastisk. Datorgrafik som ser ut som en CAD-ritning av någon sorts mekanisk konstruktion på en datorskärm, men som ständigt ändrar sig i takt med musiken. Även om musiken är svår att ta till sig ensam blir denna kombination av bild och ljud fascinerande.

Autechre avslutas på nästa hyllsektion.

Ni väntade er antagligen inte att den till synes abrupt avbrutna monologen (som förstås gärna får bli en dialog – använd i så fall kommentarfältet) om min skivsamling skulle få en fortsättning, men då misstog ni er! Här kommer tredje delen av möjligtvis fyrtiosju.

Aphex Twin: Drukqs Den senaste Aphexproduktionen jag införskaffat, om man undantar skåpmatssamlingen 26 Mixes for Cash, men när jag kollar Richard D. James diskografi ser jag att det kanske inte bara beror på att jag förflyttat mig förbi hans typ av musik (vilket jag nog egentligen hade redan när den kom ut), utan det är tydligen fortfarande hans senaste »studioalbum«. När det kom visade det att också Aphex själv var på väg: en utveckling från tidigare skivor som gör denna till en av hans intressantaste. Den växlar mellan å ena sidan spröda, lätt melankoliska, spår och å andra sidan fett ös med melodiska trummor som liknar den drill 'n' bass-musik som gjorde Squarepusher känd. Den självklara precision med vilken han slänger ur sig det där vansinnesrytmhamrandet får Aphex musikaliska genialitet att framstå med lysande tydlighet. Artister som specialiserat sig på den typen av musik och arbetat med den i åratal får den ändå knappast någonsin att låta så elegant som denna stilmässiga avstickare från Aphex gör.

Hjältar En bränd cd som Ola satte samman till mig på tiden när cd-brännare fortfarande var exotiska. Huvudnumret är Aphex Twins remix av Philip Glass version av David Bowies Heroes, som fanns på en mini-cd som jag tror följde med som bonus till den japanska utgåvan av Glass Heroes Symphony. Aphex kan tyckas ha gjort det ganska lätt för sig – han har helt enkelt tagit Glass stråkversion och mixat in Bowies isolerade sångstämma från originalversionen, plus lite extra ljudtrix – men resultatet är helt fantastiskt, och Aphex handlag vid mixerbordet är antagligen en förutsättning för att det blivit så harmoniskt fulländat. Mitt försök att kopiera Olas skiva till kassettband blev inte audiofilt tillfredsställande, så Ola brände den här när han fick tillfälle och fyllde på med annat han tyckte att jag borde ha. Den fullständiga spårlistningen är som följer:

1 David Bowie, Philip Glass: »Heroes« (Aphex Twin Remix)
2 ProjeKct Two: 21st Century Man
3 Lee »Scratch« Perry & Dub Syndicate: Train to Doomsville
4 The Sugarcubes: Birthday (Icelandic)
5 Gunnar Svensson: An Dante
6 Billy May: Rudolph the Red-Nosed Reindeer Mambo
7 Williams Fairey Band: What Time Is Love?
8 Lou Reed, John Cale: Smalltown
9 Malcolm McLaren: Madam Butterfly
10 Povel Ramel, Siw Malmkvist: Skvalmusik.
11 Harald Paulsen: Kanonensong
12 Thomas Lindahl: Fasadklättraren dansar
13 Innocence: Natural Thing (No-One Here Gets Out Alive)
14 Allen Ginsberg: The Ballad of the Skeletons
15 Kronos Quartet: Purple Haze
16 Julee Cruise: Summer Hisses, Winter Tears
17 Jean-Luc Ponty: King Kong
18 The Orb: Little Fluffy Clouds
19 ProjeKct Two: Heavy ConstruKction
20 Nancy Wilson: What Are You Doing New Years Eve

Numera är inte bara cd-brännare mer lättillgängliga, utan också den där Bowie–Glass–Aphex-låten. Den finns med på 26 Mixes for Cash (Uppdatering: fast enligt en kommentar tydligen inte heller där i audiofilt optimal version).

The David Arnold James Bond Project: Shaken and Stirred En samling covers av James Bond-musik med olika artister som jag gissar att David Arnold producerade för att meritera sig för att bli John Barrys efterträdare som hovkompositör till Bondfilmerna – vilket i så fall lyckades: de senaste fyra filmerna har haft soundtrack av David Arnold. En ganska spretig skiva men med bra Bondstämning och en del guldkorn.

Antipop Consortium: Arrhythmia Trots flera försök har jag aldrig riktigt uppskattat hiphop. (Uppdatering: fast om jag tänker efter finns det ett eller annat exempel på artister med åtminstone starka element av hiphop som periodvis tillhört mina favoriter. De lär ju dyka upp i senare inlägg.) Det här är ett sådant försök, som jag lockades till av de elektroniska tonerna och etiketten (Warp). Jag lyssnade på den ett antal gånger, men det blev en återvändsgränd.

Excursions in Ambience: The Third Dimension Ambientsamlingen som jag, och säkerligen många andra, införskaffat enkom därför att den innehåller Sten i fokus-spåret som saknas på båda de officiella cd-utgåvorna av Aphex Twins Selected Ambient Works Volume II.

Louis Armstrong: The Best of the Red Hot Fives and Sevens New Orleans-jazz är en genre som jag är ganska entusiastisk för alltsedan mitt besök i staden 2005, och jag är ständigt på jakt efter bra skivinspelningar både från guldåldern och, i ännu högre grad, moderna versioner. Louis Armstrong är ju den största stjärnan inom (bland annat) den sortens jazz, men jag har aldrig riktigt fastnat för honom. Den här skivan köpte jag för att jag tänkte att jag i alla fall skulle ge Louis en ordentlig chans, men jag har inte lyssnat på den mycket. En djupare utläggning om New Orleans-jazz tar jag i samband med någon skiva som betyder mer för mig.

Autechre: Chiastic Slide Duon Autechre är, vid sidan av Aphex Twin, ett av de största namnen på etiketten Warp, som framför allt ger ut just denna sorts medelavantgardistisk huvudsakligen brittisk elektronisk musik. Under något år under andra halvan av 1990-talet lyssnade jag utan jämförelse mest på Autechre av alla artister, och jag var länge så komplett på allt de gett ut. Autechres musik kan kallas minimal och abstrakt, men den var åtminstone inte vid denna tid extrem. Nästan alla brukade gå med på att det de gjorde var musik, även de som inte alls uppskattade den. Chiastic Slide kom ut 1997 och det var den som gjorde mig till en total Autechre-fan. Jag hade lyssnat en del på Tri Repetae men inte blivit riktigt biten. Chiastic Slide hade ett öppnare för mig mer lättlyssnat sound och intressantare rytmer. Som en hyllning till detta verk, som jag nog under hela min Autechreperiod höll för att vara deras främsta, använde jag termen chiastic slide i en datalogisk publikation, för att beteckna en uppräkningsordning för par av heltal som gick lite diagonalt fram och tillbaka. Jag spelade den här skivan tillräckligt många gånger för att kunna nästan varenda ljud utantill. Därför blev jag ytterligt förvånad när jag för ett tag sedan lyssnade på den igen, för första gången på flera år, och den inte alls kändes bekant alls, mer än till stilen och soundet. Det här är verkligen inte musik som sätter sig i huvudet så att man inte kan bli av med den. Den gör det till och med i mindre utsträckning än en del musik som går avsevärt längre mot det abstrakta och minimala. Antagligen var det bland annat det som tilltalade mig så mycket. Jag gillade under den där perioden verkligen inte söta melodier och harmonier.

Autechre: Amber Ett av duons tidigaste släpp, med betydligt mildare och harmoniska ljud än vad som gjorde dem riktigt stora.

Autechre: ep7 Den här släpptes efter att jag slutat att vara riktigt entusiastisk för Autechre, och jag minns inte precis hur den låter. Men jag tycker mig minnas att speltiden på denna »ep« lustigt nog var längre än på lp5 som släpptes strax före eller efter.

Autechre: Basscad, ep En relativt tidig ep, som jag har för mig var ganska perkussiv, och bra.

Autechre: Peel Session Spelades in för John Peels BBC-radioprogram 1995, och hör musikaliskt därmed till samma Autechreperiod som exempelvis Anti-ep:n, men gavs ut på skiva först 1999, när Autechre annars lät helt annorlunda.

Autechre: Incunabula Duons albumdebut. Har för mig att jag aldrig uppskattat den så mycket.

Autechre: Gantz Graf Tveklöst det mest svårlyssnade från Autechre när den kom ut 2002. Till stora delar kakafoniska brus- och slammerljud. Jag tyckte att den var intressant men kom aldrig riktigt in i den. Utgåvan innehåller en cd och en dvd med en video på och videon, av Alex Rutterford, är ganska fantastisk. Datorgrafik som ser ut som en CAD-ritning av någon sorts mekanisk konstruktion på en datorskärm, men som ständigt ändrar sig i takt med musiken. Även om musiken är svår att ta till sig ensam blir denna kombination av bild och ljud fascinerande.

Autechre avslutas på nästa hyllsektion.

En hyllsektion nästan totalt dominerad av Warp Records

Några problem med rekommendationssystem

I den nära framtidens överflöd av musik, där praktiskt taget all musik som någonsin spelats in är tillgänglig att lyssna på var som helst och när som helst, får automatiska rekommendationssystem en avgörande roll i att hjälpa oss välja. Rasmus Fleischer ger i Det postdigitala manifestets §15–§18 en tankeväckande beskrivning av möjligheterna med rekommendationssystem, och några av dess möjliga sociala konsekvenser. Men han diskuterar inte frågan om hur systemen egentligen ska fungera – det förutsätts antagligen några medlemmar av vad som kan uppfattas som ett modernt prästerskap, datateknikerna, ta hand om.

Ganska naturligt kanske, men eftersom jag är en av medlemmarna i det där prästerskapet som förutsätts kunna leverera underverk till att ge rekommendationer, på ett sätt som förutsätts vara alltför komplext för att den genomsnittlige användaren ens ska börja försöka begripa sig på det, så börjar jag förstås omedelbart fundera över hur man egentligen ska få fram de där rekommendationerna.

Själva de algoritmiska problemen med att behandla tillräckligt mycket data på tillräckligt kort tid bekymrar mig inte nämnvärt. Det är sekundära och angenäma problem som vi löser på ett eller annat sätt med smarta beräkningar, kraftfull hårdvara eller väl valda approximationer. Nej, det svåra här är framför allt att det är så ytterligt svårt att avgöra vilket problem det egentligen är som ska lösas.

Den vetenskapliga litteraturen flödar redan över av matematiska och statistiska metoder för rekommendationer. Utan tvekan lever många av metoderna upp till förväntningarna vad gäller komplex obegriplighet. Men när man tittar på hur själva problemet egentligen beskrivs, problemet som metoden löser, matematiskt formulerat som något sorts optimeringsproblem, då blir i alla fall jag väldigt snabbt tveksam. Är det verkligen det där som är rekommendationsproblemet, och i så fall varför?

I själva verket finns ingen bra matematisk formulering av vad ett rekommendationssystem ska göra. Eller med andra ord, inget objektivt mått på om en viss rekommendation är bättre än en annan. När man visar upp en rekommendation kan nog de flesta människor säga om de tycker att den är »rätt« eller inte, och om man pressar dem kan de eventuellt ad hoc komma fram till någon sorts abstraktion av varför. Men tar man den abstraktionen och applicerar blint på tillgänglig data så vågar jag påstå att man kommer att få resultat som innehåller en hel del »fel« som många kommer att irritera sig på.

Till syvende och sist är det en smaksak vad som är rätt och fel. Detta är en mardrömssituation för en algoritmiker som vant sig vid att allt kan reduceras till binära beslutsproblem. Ett sätt att objektivifiera problemet är att säga att det gäller att förutsäga rekommendationer som man redan har empiriska data för (som i Netflix filmrekommendationstävling) men det är en forumlering som kräver ganska begränsade förutsättningar. Det enda uppenbart objektivt korrekta sättet att närma sig problemet skulle vara att försöka simulera de relevanta delarna av användarens hjärna.

Det är det ena som gör rekommenderandet svårt. Det andra är brist på data.

Visst, över tid kan man samla på sig hur mycket data som helst, men man stöter ändå alltid på situationer där de är sparsamma. Brist på data ger osäkerhet, men i många statistiska metoder ger det en illusion av säkerhet. Det kan man observera om man tittar i till exempel en nätbokhandel på en hyfsat ovanlig bok man redan köpt. Bland rekommendationerna radas då ibland upp en misstänkt stor del av ens egen bokhylla. I mitt fall kan det exempelvis vara tecknade serier av Chris Ware som påstås ha samband med böcker om databasteori. Ett illusoriskt samband, eller? Om det nu är så att den enda som köpt databasteoriboken också köpt den tecknade serien, finns det då inte ett starkt statistiskt belägg för att det faktiskt finns ett samband? Här är det ont om bra objektiva argument. Motsvarande koppling mellan två databasböcker är betydligt svårare att kritisera.

Lyckligtvis kommer man dock en bra bit på väg med ganska enkla metoder. Men det är inte självklart att framtidens system blir så fruktansvärt mycket mer sofistikerade än dagens, annat än genom att de kommer att kunna använda sig av mer data (och mycket data slår ofta sofistikerade algoritmer).

En löjligt enkel metod i musikfallet är förstås att rekommendera annan musik av samma artist. Men till och med ett så enkelt kriterium kan slå brutalt fel. För vad är egentligen samma artist?

Söker man på Spotify efter Aphex Twin, vilket är den mest kända pseudonymen som den (i brist på bättre term) elektroniske musikern Richard D. James har använt sig av, då får man bland annat träff på plattan Reverse the Trend som James förefaller ha gett ut 2003 under den alternativa pseudonymen AFX. Men det har han inte alls. AFX är i detta fall ett kaliforniskt gitarrband med kristna texter, ljusår från Aphex Twins genialiskt respektlösa synthexperiment.

Uppenbarligen använder Spotify data som anger att Aphex Twin och AFX är synonymer, och det är svårt att säga att det är fel. Det är också svårt att säga vad man skulle kunna göra åt det – annat än att gå in och handeditera när man upptäcker problem. Visst skulle man kunna ha till exempel kollat skivbolagsetiketter, men det skulle precis lika gärna ha kunnat bli fel åt andra hållet, eftersom James inte bara använt sig av ett otal artistalias utan också gett ut skivor på en mängd olika bolag.

Än intressantare blir det när man söker upp Reverse The Trend på Amazon och kollar rekommendationerna. Det är idel Aphex Twin-relaterade titlar bland »customers also bought«, vilket lätt ger det felaktiga intrycket att det handlar om samma artist. Men – och detta är det riktigt intressanta – vad Amazon faktiskt säger är förmodligen helt sant!

Kundrecensionerna är underhållande; det finns 14 stycken och samtliga handlar om en enda sak: detta är ju inte Aphex Twin! Alla har lägsta betyg utom en som har högsta, och den sammanfattar fenomenet väl:

this is by far the funniest thing on amazon.com. i cant believe poeple accually bought this thinking it was aphex twin.

"Customers who bought this item also bought

* Hangable Auto Bulb ~ AFX
* Analogue Bubblebath ~ AFX Featuring Schizophrenia
* Analogue Bubblebath, Vol. 3 ~ AFX
* Surfing on Sine Waves ~ Polygon Window"

hahaha you silly people.

Amazon använder sig av användardrivna kopplingar, vilket borde vara idiotsäkert. Kunder som köpt det här har också köpt det där. Det är en koppling som är obestridligt sann i all sin objektivitet. Men det kan, som i detta fall, bli till en självförstärkande felaktig rekommendation. Varje kund som blir lurad av den synbara kopplingen, och köper skivan i tron att det är Aphex Twin, bidrar till att förstärka den.

I den nära framtidens överflöd av musik, där praktiskt taget all musik som någonsin spelats in är tillgänglig att lyssna på var som helst och när som helst, får automatiska rekommendationssystem en avgörande roll i att hjälpa oss välja. Rasmus Fleischer ger i Det postdigitala manifestets §15–§18 en tankeväckande beskrivning av möjligheterna med rekommendationssystem, och några av dess möjliga sociala konsekvenser. Men han diskuterar inte frågan om hur systemen egentligen ska fungera – det förutsätts antagligen några medlemmar av vad som kan uppfattas som ett modernt prästerskap, datateknikerna, ta hand om.

Ganska naturligt kanske, men eftersom jag är en av medlemmarna i det där prästerskapet som förutsätts kunna leverera underverk till att ge rekommendationer, på ett sätt som förutsätts vara alltför komplext för att den genomsnittlige användaren ens ska börja försöka begripa sig på det, så börjar jag förstås omedelbart fundera över hur man egentligen ska få fram de där rekommendationerna.

Själva de algoritmiska problemen med att behandla tillräckligt mycket data på tillräckligt kort tid bekymrar mig inte nämnvärt. Det är sekundära och angenäma problem som vi löser på ett eller annat sätt med smarta beräkningar, kraftfull hårdvara eller väl valda approximationer. Nej, det svåra här är framför allt att det är så ytterligt svårt att avgöra vilket problem det egentligen är som ska lösas.

Den vetenskapliga litteraturen flödar redan över av matematiska och statistiska metoder för rekommendationer. Utan tvekan lever många av metoderna upp till förväntningarna vad gäller komplex obegriplighet. Men när man tittar på hur själva problemet egentligen beskrivs, problemet som metoden löser, matematiskt formulerat som något sorts optimeringsproblem, då blir i alla fall jag väldigt snabbt tveksam. Är det verkligen det där som är rekommendationsproblemet, och i så fall varför?

I själva verket finns ingen bra matematisk formulering av vad ett rekommendationssystem ska göra. Eller med andra ord, inget objektivt mått på om en viss rekommendation är bättre än en annan. När man visar upp en rekommendation kan nog de flesta människor säga om de tycker att den är »rätt« eller inte, och om man pressar dem kan de eventuellt ad hoc komma fram till någon sorts abstraktion av varför. Men tar man den abstraktionen och applicerar blint på tillgänglig data så vågar jag påstå att man kommer att få resultat som innehåller en hel del »fel« som många kommer att irritera sig på.

Till syvende och sist är det en smaksak vad som är rätt och fel. Detta är en mardrömssituation för en algoritmiker som vant sig vid att allt kan reduceras till binära beslutsproblem. Ett sätt att objektivifiera problemet är att säga att det gäller att förutsäga rekommendationer som man redan har empiriska data för (som i Netflix filmrekommendationstävling) men det är en forumlering som kräver ganska begränsade förutsättningar. Det enda uppenbart objektivt korrekta sättet att närma sig problemet skulle vara att försöka simulera de relevanta delarna av användarens hjärna.

Det är det ena som gör rekommenderandet svårt. Det andra är brist på data.

Visst, över tid kan man samla på sig hur mycket data som helst, men man stöter ändå alltid på situationer där de är sparsamma. Brist på data ger osäkerhet, men i många statistiska metoder ger det en illusion av säkerhet. Det kan man observera om man tittar i till exempel en nätbokhandel på en hyfsat ovanlig bok man redan köpt. Bland rekommendationerna radas då ibland upp en misstänkt stor del av ens egen bokhylla. I mitt fall kan det exempelvis vara tecknade serier av Chris Ware som påstås ha samband med böcker om databasteori. Ett illusoriskt samband, eller? Om det nu är så att den enda som köpt databasteoriboken också köpt den tecknade serien, finns det då inte ett starkt statistiskt belägg för att det faktiskt finns ett samband? Här är det ont om bra objektiva argument. Motsvarande koppling mellan två databasböcker är betydligt svårare att kritisera.

Lyckligtvis kommer man dock en bra bit på väg med ganska enkla metoder. Men det är inte självklart att framtidens system blir så fruktansvärt mycket mer sofistikerade än dagens, annat än genom att de kommer att kunna använda sig av mer data (och mycket data slår ofta sofistikerade algoritmer).

En löjligt enkel metod i musikfallet är förstås att rekommendera annan musik av samma artist. Men till och med ett så enkelt kriterium kan slå brutalt fel. För vad är egentligen samma artist?

Söker man på Spotify efter Aphex Twin, vilket är den mest kända pseudonymen som den (i brist på bättre term) elektroniske musikern Richard D. James har använt sig av, då får man bland annat träff på plattan Reverse the Trend som James förefaller ha gett ut 2003 under den alternativa pseudonymen AFX. Men det har han inte alls. AFX är i detta fall ett kaliforniskt gitarrband med kristna texter, ljusår från Aphex Twins genialiskt respektlösa synthexperiment.

Uppenbarligen använder Spotify data som anger att Aphex Twin och AFX är synonymer, och det är svårt att säga att det är fel. Det är också svårt att säga vad man skulle kunna göra åt det – annat än att gå in och handeditera när man upptäcker problem. Visst skulle man kunna ha till exempel kollat skivbolagsetiketter, men det skulle precis lika gärna ha kunnat bli fel åt andra hållet, eftersom James inte bara använt sig av ett otal artistalias utan också gett ut skivor på en mängd olika bolag.

Än intressantare blir det när man söker upp Reverse The Trend på Amazon och kollar rekommendationerna. Det är idel Aphex Twin-relaterade titlar bland »customers also bought«, vilket lätt ger det felaktiga intrycket att det handlar om samma artist. Men – och detta är det riktigt intressanta – vad Amazon faktiskt säger är förmodligen helt sant!

Kundrecensionerna är underhållande; det finns 14 stycken och samtliga handlar om en enda sak: detta är ju inte Aphex Twin! Alla har lägsta betyg utom en som har högsta, och den sammanfattar fenomenet väl:

this is by far the funniest thing on amazon.com. i cant believe poeple accually bought this thinking it was aphex twin.

"Customers who bought this item also bought

* Hangable Auto Bulb ~ AFX
* Analogue Bubblebath ~ AFX Featuring Schizophrenia
* Analogue Bubblebath, Vol. 3 ~ AFX
* Surfing on Sine Waves ~ Polygon Window"

hahaha you silly people.

Amazon använder sig av användardrivna kopplingar, vilket borde vara idiotsäkert. Kunder som köpt det här har också köpt det där. Det är en koppling som är obestridligt sann i all sin objektivitet. Men det kan, som i detta fall, bli till en självförstärkande felaktig rekommendation. Varje kund som blir lurad av den synbara kopplingen, och köper skivan i tron att det är Aphex Twin, bidrar till att förstärka den.

Några problem med rekommendationssystem