Slarvas öppen e-förvaltning bort av duperade politiker?

Uppdatering: Ministermötet jag skriver om nedan är förbi, och tack och lov verkar det som att våra farhågor inte besannades just den här gången. Men det mesta av de bekymmersamma förhållanden jag beskriver i inlägget kvarstår.

Mats Odell har kommit till Malmö för ministermöte om e-förvaltning, och i söndagens Sydsvenskan (hittar tyvärr inte artikeln på webben) talar han entusiastiskt om rivna murar och revolution med teknikens hjälp. Samtidigt kan vi läsa i ett pressmeddelande från FFII Sverige om ett läckt dokument som får en att undra i vilken omfattning det ministrarna beslutar om i själva verket kommer att innebära resta murar.

Jag är rädd att inte många utom de närmast sörjande förstod avslöjandet som ligger bakom pressmeddelandet, och det är en grupp som blir alltmer sorgsen och resignerad över det håll utvecklingen går.

Informationstekniken styr allt fler delar av våra liv, men inte många lagstiftare och jurister förstår dess grundläggande begrepp. Då menar jag inte att de skulle behöva hänga med i elektroniksnack om kretsar och ettor och nollor (att säga att digital information handlar om ettor och nollor är egentligen lika upplysande som att säga att text handlar om färgerna svart och vitt); nej, det som behövs är förståelse för högnivåbegreppen som man faktiskt beslutar om, som exempelvis vad som är maskin, vad som är program och vad som är format eller protokoll.

Jag misstänker att den förkrossande majoriteten av de som dagligen använder datorprogram har en ytterst vag aning om vad ett program egentligen är. Jag har ibland stort besvär att förklara vad egentligen gör i mitt programmeraryrke för släktingar och vänner, även för intelligenta personer som är ytterst bildade inom de flesta områden. Den här förståelseluckan är ett växande problem, eftersom den utnyttjas av mäktiga ekonomiska intressenter till att lobba igenom lagstiftning och praxis som förefaller helt bisarr för praktiskt taget alla tekniskt insatta.

Jag vet förstås inte exakt vad som har hänt i European Interoperability Framework när man släppt igenom formuleringar som öppnar för att slutna standarder i offentlig verksamhet, men vad jag vet är att Microsoft och andra med intresse att förhindra fri konkurrens inom programvarumrådet oavbrutet gör allt de kan för att påverka i den riktningen.

Jag misstänker också att begreppsförvirring om program och format bidrar. »Öppna standarder« nämns ofta i samma andetag som »öppen källkod«, och även om båda dessa är bra saker, och till stor del förordas av samma grupper, kan det vara förödande att de blandas samman, vilket de uppenbarligen gör om man ska tro vad Patrik »paf« Fältström skrivit om det (och det ska man).

Att programmen man använder görs läsbara för alla, och att alla tillåts att sprida förbättrade versioner av dem, har goda effekter för samhället (som de som använder termen »fri programvara« framhåller) och för den tekniska utvecklingen (vilket betonas av dem som föredrar termen »open source«), men att sträva efter detta är inte ur alla ekonomiska synvinklar helt självklart.

Att däremot förespråka slutna standarder, för hur program ska passas ihop, kan däremot bara syfta till att skapa monopolställning för enskilda företag, vars effekter blir självklart skadliga både för ekonomisk (för alla utom den som får monopolställning) och teknisk utveckling.

För att slippa gå in på tekniska förklaringar, låt oss ta en analogi från ett annat område: Kontorsmateriel såsom papper, pärmar, plastfickor etc. följer ett begränsat antal standarder. En standard specificerar vissa specifika pappersstorlekar (A4, A5, …), motsvarande kuvertstorlekar, avståndet mellan hålen man gör för att sätta in papper i pärmar osv. Vem som helst kan tillverka papper och prylar som följer standarden, och man kan köpa saker från vilken tillverkare som helst, förvissad om att de kommer att passa ihop med produkter från andra tillverkare. Detta är en öppen standard.

Tänk nu istället att pappersstorlekarna och det andra vore specificerade av ett visst företag, och hölls hemliga för alla andra. Vidare hade endast detta företag makten att ändra måtten när som helst.

Det är kanske inte helt lätt att föreställa sig för pappersmått, eftersom det är lätt att idka »reverse engineering« genom att mäta upp de färdiga pappren. I princip kan man också göra motsvarande med programvara, men det är inte lika lätt eftersom formaten som gör att programvara passar ihop är mycket mer komplexa, och programmens beteende kan ligga dold inuti maskinkod som är svår att tolka (förutsatt att programmen inte har »öppen källkod«), och det är dessutom inte ens alltid självklart tillåtet enligt lag att försöka tolka vad program gör. Programvaruföretagen kan åberopa immaterialrättslig lagstiftning för att förhindra att andra skapar program som fungerar tillsammans med deras. Det förekommer till och med att företag anses äga delar av en standard (Microsofts OOXML-format myglades trots alla protester igenom som en internationell standard.)

Att man binder sig till en sluten standard i offentlig förvaltning innebär i praktiken ett beslut om att ett visst företag ska få rätt att skattebelägga den offentliga verksamheten. Ett företag som lyckats få igenom detta har garanterad inkomst för lång tid framöver utan att behöva utveckla eller utvecklas alls. Det är förståeligt att företag ägnar sig åt att försöka skaffa sig sådan ställning, och när de väl fått den använder vilka metoder som helst för att behålla den.

Men att politiker och offentliga tjänstemän godtar slutna standarder som ram för sin verksamhet måste innebära att de är antingen mutade eller missledda.

Uppdatering: Ministermötet jag skriver om nedan är förbi, och tack och lov verkar det som att våra farhågor inte besannades just den här gången. Men det mesta av de bekymmersamma förhållanden jag beskriver i inlägget kvarstår.

Mats Odell har kommit till Malmö för ministermöte om e-förvaltning, och i söndagens Sydsvenskan (hittar tyvärr inte artikeln på webben) talar han entusiastiskt om rivna murar och revolution med teknikens hjälp. Samtidigt kan vi läsa i ett pressmeddelande från FFII Sverige om ett läckt dokument som får en att undra i vilken omfattning det ministrarna beslutar om i själva verket kommer att innebära resta murar.

Jag är rädd att inte många utom de närmast sörjande förstod avslöjandet som ligger bakom pressmeddelandet, och det är en grupp som blir alltmer sorgsen och resignerad över det håll utvecklingen går.

Informationstekniken styr allt fler delar av våra liv, men inte många lagstiftare och jurister förstår dess grundläggande begrepp. Då menar jag inte att de skulle behöva hänga med i elektroniksnack om kretsar och ettor och nollor (att säga att digital information handlar om ettor och nollor är egentligen lika upplysande som att säga att text handlar om färgerna svart och vitt); nej, det som behövs är förståelse för högnivåbegreppen som man faktiskt beslutar om, som exempelvis vad som är maskin, vad som är program och vad som är format eller protokoll.

Jag misstänker att den förkrossande majoriteten av de som dagligen använder datorprogram har en ytterst vag aning om vad ett program egentligen är. Jag har ibland stort besvär att förklara vad egentligen gör i mitt programmeraryrke för släktingar och vänner, även för intelligenta personer som är ytterst bildade inom de flesta områden. Den här förståelseluckan är ett växande problem, eftersom den utnyttjas av mäktiga ekonomiska intressenter till att lobba igenom lagstiftning och praxis som förefaller helt bisarr för praktiskt taget alla tekniskt insatta.

Jag vet förstås inte exakt vad som har hänt i European Interoperability Framework när man släppt igenom formuleringar som öppnar för att slutna standarder i offentlig verksamhet, men vad jag vet är att Microsoft och andra med intresse att förhindra fri konkurrens inom programvarumrådet oavbrutet gör allt de kan för att påverka i den riktningen.

Jag misstänker också att begreppsförvirring om program och format bidrar. »Öppna standarder« nämns ofta i samma andetag som »öppen källkod«, och även om båda dessa är bra saker, och till stor del förordas av samma grupper, kan det vara förödande att de blandas samman, vilket de uppenbarligen gör om man ska tro vad Patrik »paf« Fältström skrivit om det (och det ska man).

Att programmen man använder görs läsbara för alla, och att alla tillåts att sprida förbättrade versioner av dem, har goda effekter för samhället (som de som använder termen »fri programvara« framhåller) och för den tekniska utvecklingen (vilket betonas av dem som föredrar termen »open source«), men att sträva efter detta är inte ur alla ekonomiska synvinklar helt självklart.

Att däremot förespråka slutna standarder, för hur program ska passas ihop, kan däremot bara syfta till att skapa monopolställning för enskilda företag, vars effekter blir självklart skadliga både för ekonomisk (för alla utom den som får monopolställning) och teknisk utveckling.

För att slippa gå in på tekniska förklaringar, låt oss ta en analogi från ett annat område: Kontorsmateriel såsom papper, pärmar, plastfickor etc. följer ett begränsat antal standarder. En standard specificerar vissa specifika pappersstorlekar (A4, A5, …), motsvarande kuvertstorlekar, avståndet mellan hålen man gör för att sätta in papper i pärmar osv. Vem som helst kan tillverka papper och prylar som följer standarden, och man kan köpa saker från vilken tillverkare som helst, förvissad om att de kommer att passa ihop med produkter från andra tillverkare. Detta är en öppen standard.

Tänk nu istället att pappersstorlekarna och det andra vore specificerade av ett visst företag, och hölls hemliga för alla andra. Vidare hade endast detta företag makten att ändra måtten när som helst.

Det är kanske inte helt lätt att föreställa sig för pappersmått, eftersom det är lätt att idka »reverse engineering« genom att mäta upp de färdiga pappren. I princip kan man också göra motsvarande med programvara, men det är inte lika lätt eftersom formaten som gör att programvara passar ihop är mycket mer komplexa, och programmens beteende kan ligga dold inuti maskinkod som är svår att tolka (förutsatt att programmen inte har »öppen källkod«), och det är dessutom inte ens alltid självklart tillåtet enligt lag att försöka tolka vad program gör. Programvaruföretagen kan åberopa immaterialrättslig lagstiftning för att förhindra att andra skapar program som fungerar tillsammans med deras. Det förekommer till och med att företag anses äga delar av en standard (Microsofts OOXML-format myglades trots alla protester igenom som en internationell standard.)

Att man binder sig till en sluten standard i offentlig förvaltning innebär i praktiken ett beslut om att ett visst företag ska få rätt att skattebelägga den offentliga verksamheten. Ett företag som lyckats få igenom detta har garanterad inkomst för lång tid framöver utan att behöva utveckla eller utvecklas alls. Det är förståeligt att företag ägnar sig åt att försöka skaffa sig sådan ställning, och när de väl fått den använder vilka metoder som helst för att behålla den.

Men att politiker och offentliga tjänstemän godtar slutna standarder som ram för sin verksamhet måste innebära att de är antingen mutade eller missledda.

Slarvas öppen e-förvaltning bort av duperade politiker?